"Vi kan säga att vi mår så dåligt att vi vill dö, men ändå alltid skratta"
"...du är den enda som liksom förstår" skrev jag i början av veckan och skickade i ett sms till min Hela-livet-bästis och en ångest-promenad blev planerad. När man hamnar där nere, riktigt dras ner av livets alla måsten finns det tre typer av kvinnor jag behöver: Mamma, en syster och en bästavän.
Så igår under fregadens morgon trotsade vi både regn och kyla och promenerade högt, men ändå så nära vår trygghet, vårt lilla Sävedalen. Det fanns inte en tyst minut, en historia eller händelse fick röra luften och svaret blev för det mesta ett förvånat,
- jag med.
Vi känner lika, Hanna och jag. Som att våra liv gått i samma spår sen den där dagen när vi var nästan två år och blev hattstuge-barn.
Våra samtal är som ett pod-avsnitt, vi kan säga att vi mår så dåligt att vi vill dö, men ändå alltid skratta. Jag älskar hur kloka vi båda blivitt, hur bra vi är. Detta var precis vad jag behövde, en boost. Nu börjar lovet,
Ha en fin påsk.